TEXT: Ingela Östlund
FOTO: Ingela Östlund/Istockphoto
Vi vaknar hemma i stugan en decembermorgon vid Öjaren. Sjöns svarta, blanka is ligger som ett salsgolv. Solen står lågt och kylan är påtaglig. Det är nu eller aldrig som jag och min man Stig ska göra den efterlängtade skridskoturen, som vi ännu inte hunnit med i vinter. Så vi bestämmer oss snabbt att ge oss iväg efter frukosten.
Vi tar de första skären ut på den svarta isen, och jag känner hur det pirrar härligt i magen av glädje.
U trustningen ligger alltid mer eller mindre färdigpackad i ryggsäckarna på friluftshyllorna i garaget. Vi hämtar ryggsäckarna och packar ned ombytet i en vattentät påse.
På vår brygga sätter vi oss och spänner fast skridskorna på kängorna. Skridskomodellen är enkel men fungerar bra för de få skridskoturer vi hinner med då utförsåkning och skoterturer fyller de flesta av våra lediga stunder.
Det spritter nästan i kroppen av längtan att ta de första skären, och jag konstaterar som så många gånger förr att jag älskar enkelheten här i stugan. Att direkt från vår egen brygga sommartid ta ett bad, eller åka iväg med båten, eller på vintern ge oss ut på isen med skridskor, skidor eller snöskoter. Här njuter vi av naturens skiftningar och vädrets ombytlighet.
Stig hackar hårt i isen med ispiken, och isens tjocklek har mätts och den ska vara runt tio centimeter. Vi tar de första skären ut på den svarta isen, och jag känner hur det pirrar härligt i magen av glädje. Öjaren är en grund sjö och är ofta en av de första sjöarna som man kan åka långfärdsskridskor på. Vi brukar se många skridskoåkare passera i viken utanför stugan.
Skridskorna glider mjukt och stadigt fram över isen, som dekorerats med vackra, fantasifulla mönster. Ljudet från skridskornas kontakt med isen säger att isen är tjock och säker.
”Detta är verkligen underbart” utbrister jag och försöker hålla kvar känslan av lätthet, frihet och enkelhet. Kylan biter i kinderna, men solen värmer skönt. Solen står lågt och ger ett behagligt ljus i det gråsvarta landskapet.
Skridskorna glider mjukt och stadigt fram över isen, som dekorerats med vackra, fantasifulla mönster. Ljudet från skridskornas kontakt med isen säger att isen är tjock och säker. Risken är liten att vi överskattar isens fasthet då sjön är grund.
Det bär av mot Ofsasundet, som är den enklaste vägen ut på ”Storöjaren”. Vid Ofsasundet ligger en udde med grillplats som några stuggrannar ordnat. När vi närmar oss udden ser vi en skridskoåkande familj som stannat till där för en fikapaus. Nej vi är inte först ut på isen idag.
Jag hinner observera en skillnad i isen alldeles vid grillplatsen. Det ser ut som en meterbred ränna från uddens kant och rakt söderut, som blockerar vår väg. Vatten har trängt upp på isen.
Stig håller hög fart framför mig, och hinner inte observera rännan i tid. Han kör rakt genom vattensamlingen, men lyckas tack vare den höga farten och sina benmuskler i sista stund hoppa över den meterbreda råken. Och undviker ett dopp.
Vi rundar Älgön, och tar av söderut, ut på ett stort till synes oändligt salsgolv. Schvung, schvung låter det under oss…
Familjen på grillplatsen är först knäpptyst, sen utbrister de i hurrarop. Själv tar jag omvägen via uddens fasta mark och går längs med kanten för att kliva ut på isen lite längre bort.
Färden fortsätter förbi Hästholmen mot Älgön. Vissa år brukar vi åka ända till Trollrike på sjöns norra sida. Men det blåser ganska hårt och vi kommer att få rejäl motvind tillbaka om vi fortsätter. Vi rundar Älgön, och tar av söderut, ut på ett stort till synes oändligt salsgolv. Schvung, schvung låter det under oss, vinden är frisk och trycker oss tillbaka, stavarna sätts i och vi kompenserar motvinden med armstyrkan för att behålla farten. Jag älskar verkligen att bara vara i dessa vackra omgivningar som lyser i guldgult i solen den här vinterdagen.
Vi ser lite öppet vatten här och där runt stenar. Det är ju en stenrik sjö Öjaren. Stenarna samlar värme och har tinat upp närliggande is. Vi fortsätter runt Digerön, förbi Skallön och Hjärtön. Och möter ett annat skridskopar. Vi lyfter handen till en lätt vinkning och de vinkar tillbaka.
Nu närmar vi oss Stasundet, där det är öppet vatten lite varstans. Vi håller oss till vänster där isen ser stabil ut, och kryssar lugnt fram mellan vassen. Sedan över mot andra sidan och håller därefter strandlinjen på fastlandet tillbaks till stugan. Turen har tagit ett par timmar, och vi är glada och belåtna över det som visade sig bli den sista skridskodagen denna säsong. En kopp varm choklad och en sprakande brasa i kaminen avslutar ännu en härlig vinterdag vid Öjaren.
