Text: Lena Bergman
John-Erik Kockum krånglar inte längre till livet. Han njuter här och nu, och vid idylliska Frösåkers brygga utanför Västerås har han skapat en miljö som andas harmoni och doftar tjära.
Jag har jobbat så hårt för att skapa en autentisk miljö.
Almanackan säger att det är sommarens sista dag, och solen strålar från en klarblå himmel. Vid Frösåkers brygga utanför Västerås är idyllen total. I trädgården bjuder sensommarblommorna på sprakande färgfyrverkeri och fruktträden dignar av mogen frukt. Den friska lukten av tallskog på stigen mot sjön byts mot en söt doft av tjära när vi kommer ner till den folktomma hamnen.
Fåglarnas sång och vågornas kluckande är det enda som hörs. Tills ett utrop bryter tystnaden.
– Jag hatar det här! Jag har jobbat så hårt för att skapa en autentisk miljö, och så hittar jag den här. Titta! John-Erik Kockum sveper ut med armen. Bakom en blomkruka på en bänk har han fått syn på en colaflaska. Raskt förpassas den till en soptunna. Friden är återställd.
Colaflaskor har ingen naturlig plats i miljön vid Frösåkers brygga, John-Erik Kockums livsverk. Själv kallar han det för ”en hobby som gick över styr”. Kanske var det barndomens somrar hos morfar vid Siljan som födde intresset för historiska båtar. Doften av tjära satte sig i varje fall i kroppen, och när John-Erik blev vuxen köpte han sin första gamla båt. Det blev snart en till och sedan ytterligare en. Så småningom behövdes en hamn till båtarna, därefter en smedja, sedan förråd till segel och åror.
FOTO: ADAM AF EKENSTAM
Steg för steg växte hamnen, och nu visade det sig att folk gärna ville komma och titta på en galen hobby. Gästhamn, besökstoalett och en glasskiosk för att svalka varma besökare tillkom.
– Inget av det vi byggt här är en illusion, utan allt är byggt av praktiska skäl och i gammal tappning. Här ska man kunna se träbåtar som de alltid sett ut. Hade du kommit hit för 120 år sedan så hade hamnen sett likadan ut, säger John-Erik.
– Och harmonin har blivit bra. Det är inget spektakel.
Frösåker museum
På Frösåker museum finns 25 båtar: kopior, rekonstruktioner och original från vikingatid till allmoge. Båtarna är något av kändisar och har varit med i flera tv- och filminspelningar. Mest spektakulärt av skeppen är Roter Teufel, en 28 meter lång och 200 ton tung kopia av en 1300-talskogg.
FOTO: ADAM AF EKENSTAM
PASSIONERAD MATLAGARE
Vid Frösåkers brygga lever John-Erik Kockum med hustrun Malin och tre barn. Tillsammans driver de skeppsmuseum, hotell och matkulturakademi i det stora vikingahuset uppe på höjden. Hit kommer man för att äta gott, hugga runor, smida, skjuta pilbåge ochuppleva gamla båtar.
– Vad har vi bokat för tokigt ställe brukar ledningsgruppen från stiffa Stockholmföretaget undra i början. Men efter en stund här slappnar de av, glada att ha sluppit tvångströjan.
Sen tjafsar man till det och gör allt så krångligt, men i slutänden kommer man ändå alltid tillbaka till den där kaffekoppen på trappen.
John-Erik själv har långt till någon tvångströja. Med uppknäppt och urtvättad piketröja, jeans och barfota i sandalerna är han sinnebilden av avstressad. Ibland lägger han sig dessutom ner en stund, blundar och tar sats innan han pratar igen. Det är drygt 20 år sedan matlagningen förde honom från Stockholm till Frösåker. Efter 37 år som kock blir han fortfarande passionerad när mat och matlagning kommer på tal.
– Mat är ett hantverk! Det är otroligt viktigt att varje råvara är perfekt, att den tillagas rätt och att maten sätts ihop till en perfekt helhet, säger John-Erik engagerat. Att sylta, safta och sköta den stora trädgården vid Frösåkers brygga är en njutning för honom. Precis som att ta tillvara det skogarna runt omkring ger. John-Erik gör nyponsoppa och nässelsoppa, han tillverkar äppelkompott, plockar granskott och han gör brännvin av björkens musöron.
– Jag älskar spannet med frukt och växter vi har här i trådgården. Det börjar med rabarbern på våren, nu är plommonen mogna och vi har till och med fått goda persikor, snart kommer päronen och sedan är det vinteräpplenas tur. Att äta direkt från buskarna, det är livskvalitet. Kanske är det med åldern insikten kommit. Om vikten av att laga enkelt och leva enkelt. Att inte krångla till livet så mycket.
– Först tycker vi att det är härligt att sitta på trappen i solen, dricka en god kopp kaffe och äta en ostmacka. Sen tjafsar man till det och gör allt så krångligt, men i slutänden kommer man ändå alltid tillbaka till den där kaffekoppen på trappen, säger John-Erik med ett snett leende.
Den som är jäktad ska inte komma hit. Här ska man vara för att ta det lugnt, ha det mysigt, stressa av. Se sjön, höra löven, känna lukten.
TILLBAKA EFTER BRANDEN
Och det är där han sitter idag, i solskenet framför sitt magnifika vikingahus. Det förra vikingahuset förstördes i en häftig brand för fem år sedan. För John-Erik och familjen följde en tuff tid.
– Det handlade inte bara om att hantera katastrofen, utan också om att ha kraft att gå vidare. Jag har turen att jag är stark. Men stressen kommer kanske efteråt, funderar han.
Nu är vikingahuset uppbyggt igen, designat av John- Erik själv. Det är välbyggt som ett pansarfort och rikligt utsmyckat. John-Erik pekar på en vagn framför huset.
– Det där är en exakt replika av den norska Osebergsvagnen. Egentligen en helt onödig detalj, som var både dyr och jobbig att tillverka. Men jag gör det ändå. Jag njuter av konsten och jag vet att mina besökare också njuter. Jag vill att folk ska få uppleva och känna något när de kommer hit. Uppleva, känna och njuta. John-Erik sitter länge med solen mot ansiktet och funderar på hur han ska besvara frågan om Frösåkers Brygga drivs kommersiellt eller om det kanske finns ett högre syfte med verksamheten?
– Det högre syftet skulle vara att bevara och visa gamla träbåtar. Med mitt driv hade jag tjänat mer pengar om jag startat en annan typ av företag. Så sett till mina förutsättningar är det här inte kommersiellt. Min hobby blev en livsstil och ett jobb som jag njuter av.
