Text: Erica Dahlgren
Foto: Linda Axelsson
Här finns ingen el i väggen. All mat lagas över öppen eld eller på järnspisen. Maten kommer från den egna gården – grönsaker, ägg, kött och hemgjort smör.
– Men kaffe köper vi, säger Yvonne Smedberg som i 42 år bott året runt på fäboden.
En brun lerig väg slingrar sig genom skogen. Mellan trädstammarna skymtar naturgrå timmerstugor. En gärdsgård sticker upp ur marken, vid den betar en nordsvensk och bakom hästens kraftiga kropp skymtar en stuga med ladugård, uthus, odlingsbäddar och ett omålat trädass. Välkommen till Kättboåsens fäbod utanför Mora! Här lever Yvonne Smedberg och Owe Lindgren med massor av djur.
– Kalvarna har inte hunnit träffat några besökare än så de är lite reserverade, förklarar Yvonne och öppnar grinden till hagen med kossor, kalvar och får.
– Vi har dem inhägnade just nu. Senare i sommar går de fritt i skogen
och betar.
Sen 1663, eller ännu längre tillbaka, har människor och djur levt fäbodliv på den här platsen. Då var det vanligt att bönder i övre delen av Sverige flyttade sin boskap från sina gårdar till fäbodar närmare skogen för att djuren själva skulle hitta sommarbete i markerna. På kvällen hämtade man hem djuren för att skydda dem från rovdjur, och på morgnarna kunde korna mjölkas. Mjölken gav smör och andra mejeriprodukter.
Jag har bott här i 42 år och uppfostrat fem barn på fäboden. Det har varit härligt!
Hemgjort smör
Traditionen lever i dag kvar på Kättboåsen.
– Korna kommer alltid hem halv fem och vill lägga sig här inne i ladugården, berättar Owe och visar kossornas bås märkta med namn. Silva, Saga, Fanny och Lupin. På dagarna går kossorna sida vid sida intill sina kalvar så att de kan dia, men på natten sover kalvarna i en egen kätte.
– Här är vårt mejeri, säger Yvonne och visar ett rum med egen ingång intill huvudstugan.
Hon häller en hink full med mjölk ner i metallskålen på toppen av sin separator från Alfa Laval. Liknande apparater står på parad på en hylla under taket och den vittnar om att många generationer kärnat smör på fäboden. Andra hyllor är fyllda av kärl i rostfritt stål. Byttor, silar och emaljerade köksredskap trängs i diskstället.
– Det blir mycket disk när man gör smör, förklarar Yvonne och drar i gång separatorns vevarm så att skummjölk och grädde ska skiljas åt. Varv på varv vevar hon för att få fram grädde som ska bli smör.
Det är en fysiskt tung uppgift, men hon är van.
Kall start mitt i vintern
När hon själv var barn växte hon upp i Borlänge. Levde villaliv med föräldrarna som arbetade som tjänstemän. Som ung prövade Yvonne själv att jobba inom vanliga yrken. Men redan som 20-åring bestämde hon sig för att ta över fäboden som hennes farmor bott i. Yvonne flyttade hit mitt i vintern 1980.
– Med bara en häst, en get och en påse morotsfrö, fyller Owe i.
– Ja, skrattar Yvonne, jag kände att här ska jag bo resten av mitt liv och så känner jag fortfarande. Morotsfröna kom ner i jorden och Yvonne började ensam bygga upp fäboden, hon försökte lära sig allt om självhushållning för att överleva vintrarna. Förr i tiden var en fäbod en sommarbostad, men Yvonne ville leva på Kättboåsen året runt och så har det blivit.
– På vintern bor vi nu i en annan fäbod med el och rinnande vatten, men alla somrar har jag bott här utan eluttag och med brunn på gården.
Familjeliv på fäboden
Efter några år träffade den unga Yvonne en man som hon bildade familj med. Först fick de en dotter och sen kom fyra pojkar i rask takt.
– Nu när jag är 63 år kan jag inte förstå hur vi orkade med allt. Det är mycket jobb att få fram mat som ska räcka till en stor familj ett helt år.
Men mest minns hon det roliga.
– Barnen hade ofta med sig kompisar hem efter skolan. De byggde kojor i träden, sprang runt och lekte krig med käppar
i skogen. När vi skulle äta kunde det sitta åtta-tio barn runt matbordet.
Först i högstadieåldern kunde barnen tycka att de var pinsamt att bo på fäboden, de fick gliringar. I dag är alla fem vuxna och har olika yrken, bland annat inom vård, restaurang och revision. En ritar hus, en annan är datatekniker och en tredje bilmekaniker.
– Vi brukar prata om deras uppväxt. Jag är glad att de lärt sig ta eget ansvar och hjälpa till, säger Yvonne som nu separerat mjölken. Ett kärl med skummjölk, ett annat med grädde. Hon tillverkar också färskost, fil och mese för husbehov. Det blir en hel del som åretrunt-boende på fäboden.
“Inga skulder, inget habegär”
– Ska vi ha kaffe, undrar Owe som håller liv i en öppen eld i ett av gårdens hus. Eldhuset. Det motsvarar köket i ett vanligt hem och värmen mellan timmerväggarna är tydlig. Hans kokkaffe sprätter i en panna över elden. Yvonne dukar fram muggar, fat, flera sorters hembakt bröd och sitt eget smör förstås.
– Första gången jag kom hit på besök stod hon och bakade bullar. Då ville jag aldrig åka hem, berättar Owe.
Det är nu 12 år sen och efter bullarna blev de så småningom ett par. Han hade arbetat som huggare i skogen och kunde anpassa sig till Yvonnes fäbodliv.
– Jag har inga skulder och inget habegär, säger Owe och visar sin favoritplats i eldhuset. En väggfast brits med madrass som bäddats med mjuka filtar. Vid britsens huvudände ligger hunden Lova och värmer sig. Ovanför huvudkudden sitter en egen uppfinning fastspikad i väggen. En gammal surströmmingsburk i plåtkonserv, locket har vikts upp och spikats fast. Burken rymmer ett stort värmeljus – en nattlampa?
– Nja, den där tänder jag när vi ska ha fredagsmys, säger Owe och skrattar.
Det finns alltså ingen ström i byggnaderna men ute på gården står ett bensindrivet elverk som gör det möjligt att pumpa upp vatten ur brunnen.
– Det går några hundra liter varje dag för att djuren ska få dricka, säger Owe.
Du sår en kopp säd till midsommar och nästa höst kan du skörda så att det räcker till två personer ett helt år!
Odlar kultursorter
Det går också åt mycket ved, 50 kubikmeter per år och det är Owes ansvar att bygga upp vedförrådet. Han är 69 år.
– Bäst-före-datum har passerat, skämtar han och förklarar sen att veden måste vara klar under våren. När sommaren drar igång ska mycket annat göras. De plöjer jorden med traktor, allt annars görs med hästkraft eller för hand. Potatis, morötter, lök, kål, ärtor och många andra grödor ska ner i jorden.
– Och finnråg!, utropar Owe entusiastiskt. Det är en kultursort av säde som kom hit från Finland med invandrare och användes flitigt under 1600-talet då det var ont om mat. Den kallas också svedjeråg eftersom den odlades i svedjebruk. Sädeskornen kan odlas glest då varje korn ger mycket mat.
– Du sår en kopp säd till midsommar och nästa höst kan du skörda så att det räcker till två personer ett helt år!
Fäbodscafé för turister
För att leva som självförsörjande äter Owe och Yvonne allt som fäbodens åtta hektar kan ge. Rotfrukter och grönsaker, mejeriprodukter, bröd, kanin, tupp och i vanliga fall också gris.
På somrarna ordnar de fäbodscafé för turister.
– Det är fint att få visa hur en levande fäbod fungerar, säger Yvonne.
Förutom det som gården ger, och fäbodbidrag från EU, har de vant sig att leva med lite pengar.
– Den dag jag får pension blir den väldigt låg. Men här har jag lärt mig att leva på lite så det ska gå bra, menar Yvonne.
